måndag 7 november 2011

Ett liv i bilder

En intressant idé som många faktiskt gör något av är att dokumentera sitt liv med hjälp av bilder. Den här killen har till exempel tagit ett foto av sig själv varje dag under sex år, och har sedan satt ihop en video som visar hans förändring.

Varför ska man ta sig tid att göra detta, egentligen? Varför skapa sig ett liv i bilder eftersom de inte gör något annat än att fångar ögonblicket. De kommer aldrig att kunna justera tid och rum och ta en tillbaka dit man var. Och så ska man ju inte leva i "dået" utan i "nuet".

Men det har sin charm, dessa idéer. Minnet hos människan är inte särskilt imponerande. Vi glömmer det mesta. Allt från var vi lade nycklarna till hur filmer vi sett tre gånger tidigare slutar. Vi glömmer vad vi gjorde den dagen, vad vi gjorde på den resan, hur vi löste det problemet.

Bilder tar minnet tillbaka. Bara en sådan grej som att bakgrunden förändras i ovanstående exempel kan ge upphov till hur många minnen som helst. Den nostalgiska känslan innebär ofta mer glädje än någon annan känsla.

Själv har jag precis gått ur tonåren, och jag känner mig ändå fullt berättigad att skriva en sådan här liten artikel. Jag har genomlevt några turbulenta år, med ohälsosamt leverne, och oerhörda mängder punkter på "att göra"-listan. Det mesta av det jag gör glömmer jag faktiskt ganska snabbt, men jag har alltid haft vanan inne att ta lite bilder då och då. Så när jag är ledig kan jag ta mig tillbaka till stunden, och minnas "hur det var då". Det kan tyckas helt onödigt, men det är en tröst i den stressiga vardagen att någon gång stanna upp och minnas att där - just den gången - gjorde jag kanske något som var bra. Man ska ta vara på det man har åstadkommit och ta varje chans man kan att njuta av det.

På senare år har jag emellertid varit sämre på att dokumentera mitt liv i bilder, varför jag har Facebook och vänner att tacka för mycket.